Direktsändning / Podcast från Nyhetseko Radio.
Christine Djerf
Nöje, Underhållning
# Fotorealism – varför det är en av konstens svåraste discipliner
Det finns en ganska vanlig missuppfattning att fotorealism handlar om att "kopiera ett fotografi". Om det vore sant skulle kameran ha gjort konstnären arbetslös redan på 1800-talet. Men det är inte därför människor fascineras av fotorealistiskt måleri.
Fotorealismen växte fram under slutet av 1960-talet i USA. Konstnärer som Chuck Close, Richard Estes och Ralph Goings började använda fotografier som referenser för att skapa målningar med en precision som tidigare nästan varit omöjlig. Men deras mål var inte att lura betraktaren. Tvärtom ville de undersöka hur vi egentligen ser världen.
När man målar fotorealistiskt upptäcker man snabbt att hjärnan ljuger för oss. Vi tror att ett ansikte är hudfärgat, men tittar man noggrant finns där blått, grönt, violett, orange och grått. Vi tror att ett vitt papper är vitt, men beroende på ljuset kan det innehålla nästan vilken färg som helst.
Det är därför fotorealism är så tidskrävande. Konstnären målar inte det han eller hon vet finns där. Man målar det ögat faktiskt ser.
Jag brukar skämta om att den största fienden inte är penseln. Det är tålamodet.
Det kan ta hundratals timmar att färdigställa en enda målning. Varje hårstrå, varje reflektion i ett öga och varje liten färgskiftning måste byggas upp i tunna lager. Många tror att det handlar om teknik, men efter många år inser man att tekniken bara är början. Den verkliga utmaningen är koncentrationen.
Det finns också en intressant paradox. Ju bättre en fotorealistisk målning blir, desto mindre uppmärksammar människor själva arbetet. De säger bara: "Det ser ut som ett fotografi."
Då brukar jag tänka att de egentligen gav den största komplimangen man kan få.
För bakom den där kommentaren ligger hundratals timmar av analys, färgteori, komposition och envishet.
Konst handlar inte alltid om att måla snabbt eller uttrycksfullt. Ibland handlar den om att stanna upp och verkligen observera världen. Fotorealismen lär oss just det. Att se.
Och kanske är det därför jag fortfarande älskar den här disciplinen, trots att den ibland driver mig fullständigt till vansinne.
