Påståendet gäller kanske inte i alla situationer. Men där jag kan avgöra vad som leder mot framgång, där lägger jag min tyngd.
Den envisa historien med databaser och servrar fortsätter. Jag kontaktade supporten igen för att se om de kan lösa problemet. Det är något nästan panikartat i hur situationen beskrivs från deras håll – krascher, instabilitet, begränsningar.
Frustrationen är påtaglig, inte minst för att jag själv saknar insyn. Jag är van vid att kunna gå in, analysera och laga. När den möjligheten försvinner uppstår en känsla av att stå bredvid något som faller sönder, samtidigt som man vet att man hade kunnat göra något om man bara haft tillgång.
Problemet är inte isolerat heller. Flera av mina WEB3-plattformar ligger nere, inklusive sådant som faktiskt används – som en filmkanal. Det är inte längre ett tekniskt irritationsmoment, utan påverkar funktion och närvaro.
Samtidigt finns en annan dimension. Jag har haft samma webhost i många år. Han har stått kvar när jag byggt upp mina plattformar från ingenting, även under perioder där jag knappt haft resurser att klara mig själv. Det skapar en lojalitet som inte försvinner bara för att systemen börjar gnissla.
Och det är där konflikten uppstår. Det är väldigt lätt att känna att man bara ska lämna – hoppa i jollen och låta skeppet reda sig själv. Instinkten finns där, tydlig och rationell. Men när jag står där mentalt redo att släppa taget, kommer tvekan. Ett tungt, nästan kroppsligt motstånd. Ett “åhhhh” som inte riktigt är ett beslut, utan en reaktion på att det inte är så enkelt.
Åldern har lagt till något där. Inte svaghet, utan eftertanke. En irritation över att inte agera direkt, men också en förståelse för varför jag inte gör det.
Rent tekniskt är det inga problem för mig att migrera. Jag kan flytta hemsidor och även större plattformar. Men i nuläget finns det begränsningar i infrastrukturen, särskilt kopplat till det som kraschat i Europa, vilket gör processen mer komplex än normalt.
Så beslutet landar någonstans mitt emellan impuls och princip. Jag flyttar WEB3-plattformarna till en mer stabil miljö när det är möjligt. De mer “domestic” plattformarna får ligga kvar. Och jag uppgraderar mitt paket hos webhosten.
Inte för att jag behöver det rent tekniskt, utan för att lojalitet också är en faktor – även när allt inte fungerar som det ska.
