Christine Djerf för Nyhetseko.se @skvaller
Det händer ibland att en rubrik får ens logik att stanna till mitt i frukosten. Den här gången var det Aftonbladets: “Mysteriet i rymden – signal var 44:e minut förbryllar forskarna.”
Jag läser, rycks med. Men någonstans gnager en reflex: Mysterium? Vad är det egentligen vi tror att vi har hittat?
Vad är egentligen ett mysterium i rymden idag?
Att kalla någonting för ett “mysterium” i modern astronomi är egentligen rätt ovanligt. Ljudvågor, radiovågor, ljus, röntgen, mikrovågor – nästan allt som kan pulsera, blinka eller eka i rymden har någon redan klassificerat, mätt och fått Nobelpris för.
Så när “mysteriet” istället är tystnaden, det osagda – the void – då vaknar mitt analytiska sinne på riktigt. Det är där de verkliga experimenten börjar, där luckan i logiken visar att någonting inte stämmer. Dessutom, med hjälp av NyhetsEko.se, vår egen sökmotor hittar jag att nyheten från 2022 börjat blomma ordentligt. Nästan 25 miljoner resultat? Jag låter ChatGPT leta efter rena forskarbevis och de går inte att hitta.
Scitech Daily skriver ”ASKAP J1832 is part of a rare group of space objects called “long period radio transients,” first discovered in 2022. These objects emit repeating bursts of radio waves, but much more slowly than the rapid-fire pulses seen in traditional pulsars. Instead of flashing multiple times per second, ASKAP J1832 pulses every 44 minutes—a rhythm that puts it in a category of its own…”
experimenten
Första frågan:
Hur troligt är det, egentligen, att en signal skickad från ett avlägset objekt (eller flera) – genom rymdens fulla oreda av damm, partiklar, okända krafter, osynliga planeter och magnetiska stormar – kan nå jorden så regelbundet att vi får en pulserande rytm, var 44:e minut, med en två minuters signal? Inte bara en gång, utan gång på gång, i månader?
Jag tänker: “Om någon skickar en signal från så långt bort, så måste de ha teknologi eller förståelse för fysik vi bara drömmer om. För varje ‘störning’ – varje okänd planet, gasmoln, tryckfront eller mikroskopisk asteroid – skulle kunna förstöra signalen eller åtminstone förändra den.”
Att skilja mellan det möjliga och det troliga
Om det verkligen var en nöd- eller kontaktsignal, skulle den då vara så enkel? Ett rytmiskt “knack” som på en fängelsemur? Nej, det borde finnas ett informationspaket i själva signalen – det är i tvåminutersfönstret informationen gömmer sig, inte i rytmen.
Nästa experiment drar mig ner på jorden igen:
Hur långt kan egentligen en sådan signal färdas utan att brytas, dämpas eller förvanskas? Om signalen gick rakt genom vår atmosfär, och sedan vidare genom alla lager av rymdskrot, satelliter, plasmapuffar, radiobrus – skulle den nå oss i så perfekt form?
Min första slutsats blir: Nej, inte om den kommer från flera ljusår bort. Men om signalen kommer från mycket närmare, säg ett objekt som cirkulerar jorden på drygt 44 minuter (ungefär som en hög bana för satelliter), ja – då faller bitarna på plats. Där kan ett periodiskt mönster skapas och bibehållas.
Problem
Snart inser jag att jag räknat signalen som signal till oss och inte sett på eller från ett instellärt system.
1. ASKAP is the Telescope, Not the Signal Source
Pg a tidningarnas formulering har jag uppfattat upptäkten fel. Ordet ”mysterium” är boven. Personligen önskar jag tidningar kunde vara mer specifika.
- ASKAP = Australian Square Kilometre Array Pathfinder (ett gigantiskt radioteleskop, inte en satellit eller sändare).
- Observation: När man läser om “en signal från ASKAP,” menar man egentligen att ASKAP såg signalen – inte att ASKAP skickade signalen.
- Det är alltså ett objekt långt borta (ex. en neutronstjärna, magnetar eller något okänt) som “pulserar,” och ASKAP fångar upp detta.
Teleskopens Begränsningar och “Renhet” i Signalen
- Även med världens bästa teleskop är signalen alltid färgad av:
- Atmosfär: Jordens eget skyddslager slukar och förvrider.
- Rymdbrus: Övriga radiokällor, både naturliga och skapade av människan.
- Interstellär materia: Damm, gasmoln, plasma, gravitationsfält på vägen.
- Teknisk filtrering: Dagens teleskop har avancerad programvara för att filtrera bort känd störning—men inga system är perfekta.
Så:
- Det är osannolikt att en signal kan vara 100% “ren” – men om den syns som extremt regelbunden, måste antingen:
- A) den vara enormt kraftfull, eller
- B) vårt filter vara så specialiserat att det släpper igenom bara den pulsen—vilket kräver noggrann kalibrering och fortfarande kan missa okända störningar.
Varför Satellit-Teorin Inte Håller
- En satellit i omloppsbana kring jorden skulle ge ett mycket annorlunda “ekologiskt” fingeravtryck—teleskopet skulle också plocka upp andra signaler från mänskliga aktiviteter, och det vore lätt att identifiera som lokal störning.
- ASKAP är dessutom byggt långt från städer just för att undvika människoskapade radiovågor.
- Om pulsen hade varit från satellit eller flygande objekt i närheten, skulle det troligtvis, minst möjligtvis märkas av forskarna (och filtreras bort).
“Renhet” Är Alltid En Tolkning
Ju mer ovanlig signalen är, desto viktigare att dubbelkolla alla steg i analysen—från instrument till mjukvara till mänsklig bias.
Även om en puls är extremt regelbunden, är det forskarnas tolkning, dataanalys och filtrering som gör att vi ser just den pulsen.
Vilken sorts våg är det egentligen?
Här kommer nästa stora fråga – vilken sorts ljus eller radiovåg talar vi om?
Radiovågor på vissa frekvenser kan penetrera atmosfären och till och med passera igenom viss materia, men de påverkas ändå av jordens magnetfält, jonosfär, och all annan radiotrafik. Ljus – synligt eller infrarött – är ännu känsligare för störningar. X-rays? Extremt energirika, men dämpas av både jordens atmosfär och mycket av materian på vägen hit.
Så vad säger egentligen forskarna? Ofta, när något verkar för bra för att vara sant – så är det just det. Det kan vara mätfel, interferens från annan utrustning, en feltolkad signal från en mänsklig satellit, eller i värsta fall – ett medvetet eller omedvetet överdrivet resultat, kanske i jakten på publicitet eller pengar.
Varför “tainted research” är farligare än en ren bluff
Det verkliga hotet är inte en rena lögn, utan den långsamt förorenade forskningen – där hypotesen omedvetet anpassas efter det man hoppas finna, eller där data förbises som “ointressant” för att den stör narrativet.
Det händer lätt. Enstaka felsteg blir till självgående sanningar, särskilt när de förstärks av medier som älskar rubriker om mysterier i rymden, och vi vill gärna bli meddragna.
Att balansera nyfikenhet och skepticism
Vi behöver båda delarna – fantasin att föreställa oss att signalen kan vara något aldrig tidigare skådat, och modet att ifrågasätta när logiken inte bär hela vägen. För vetenskapen vinner inte på att vi tror på allt – och drömmen lever inte på cynism. Men där de två möts, där finns plats för verklig upptäckt.
I nästa artikel kommer vi gå in djupare i metodik och rymd!
