Direktsändning / Podcast från Nyhetseko Radio.
Christine Djerf
Politik
# Arbetslösa behöver verkstäder – inte fler aktiviteter
Debatten om det nya aktivitetskravet har redan spårat ur. När uppgifter kom om att yoga och andra hälsofrämjande aktiviteter kan bli en del av insatserna för personer med försörjningsstöd reagerade många med frustration. Först trodde jag att detta kom från Moderaterna och Tidöpartierna. Efter att ha läst in mig på frågan står det klart att diskussionen i Stockholm i stället har drivits av Socialdemokraternas arbetsmarknadsledning, samtidigt som aktivitetskravet i sig är en del av regeringens reform.
Det är viktigt att hålla isär dessa två saker. Regeringen har infört ett aktivitetskrav där personer med försörjningsstöd ska delta i aktiviteter för att komma närmare arbetsmarknaden. Men i Stockholms stad har företrädare för Socialdemokraterna öppnat för att vissa hälsofrämjande insatser, inklusive yoga, skulle kunna ingå för personer som bedöms stå längst från arbetslivet. Något slutgiltigt beslut är ännu inte fattat.
För mig är dock den verkliga frågan större än yoga.
Sverige har tusentals arbetslösa människor med erfarenheter, utbildningar, yrkeskunskap, idéer och nätverk. Vi har äldre personer som arbetat ett helt liv. Vi har akademiker som lämnat universitet och högskolor. Vi har människor med praktiska yrken, teknisk kompetens, språkkunskaper och entreprenörsanda.
Varför samlas inte dessa människor i verkstäder, innovationsmiljöer och företagscenter där de tillsammans kan skapa arbetstillfällen?
När arbetslöshet behandlas som ett individuellt motivationsproblem hamnar fokus lätt på aktiviteter. När arbetslöshet i stället ses som ett produktionsproblem uppstår en annan fråga: Hur använder vi den kompetens som redan finns?
Det krävs ofta förvånansvärt lite för att starta verksamheter. En webbplats, några människor med kompletterande kunskaper, en lokal och en konkret idé kan räcka långt. Men dagens system tenderar att placera människor i olika former av förmedling, kartläggning, coachning och uppföljning i stället för att skapa miljöer där de faktiskt bygger något tillsammans.
Samtidigt omsätts mycket stora summor inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen uppger att myndigheten under 2025 betalade ut cirka 18,6 miljarder kronor till arbetsgivare och leverantörer. Omkring en fjärdedel av dessa utbetalningar gick till externa leverantörer.
I den offentliga debatten nämns ofta kostnader för jobbcoacher, matchningsföretag och olika konsultinsatser. Jag har tidigare nämnt en siffra på 4 800 kronor per vecka utifrån ett dokument jag själv sett i mitt eget ärende. Den siffran ska därför ses som ett specifikt exempel och inte som en generell ersättningsnivå. Konsultarvoden varierar kraftigt beroende på uppdrag, kompetens och avtal, och ligger ofta på betydligt högre nivåer när de räknas per timme. Det centrala är dock inte den exakta timkostnaden utan att stora resurser varje år går till olika mellanhänder i arbetsmarknadssystemet.
Samtidigt visar återkommande rapporter att Arbetsförmedlingen lämnat tillbaka miljardbelopp till staten trots hög arbetslöshet. Under 2025 användes inte över fyra miljarder kronor av myndighetens anslag.
Det är här min kritik finns.
Om samhället kräver aktivitet av arbetslösa bör aktiviteten vara meningsfull. Den bör skapa kompetens, produktion, företagande och nätverk. Den bör föra människor närmare egen försörjning genom konkret arbete tillsammans med andra människor.
Isolering bryts inte genom att människor passivt administreras genom ännu ett system. Isolering bryts när människor möts kring ett gemensamt mål.
Vi behöver färre symboliska aktiviteter och fler verkliga arbetsmiljöer.
Arbetslösa människor är inte ett problem som ska hanteras.
De är en resurs som ännu inte används.
